﻿”Affärer kalla mig till Wien — tills wi=
dare åtminſtone —” Profesſorn tyſinade,
hans röſt ljöd plötsligt hes och ſkarp och
han war knappaſt mindre blek än Käthe.
Hennes ſpöklika ögon fängslade honom ſå,
att han måſte ſe på henne, och detta af ſmär=
ta förwridna drag omkring hennes barns=
liga mun grep honom ända ned i hjertat.